Det här är en berättelse om en pojke. Det är också berättelsen om det viktigaste med lean.

Pojken är i tioårsåldern. Ögonen som döljs av tjocka glasögon är pigga och intelligenta. Pojken och jag ska ta en promenad för att han ska få möjlighet att berätta för mig om sin skola. Skolan har ansökt om att få svenska Lean-priset och ska utvärderas. Och en del av den utvärderingen är en promenad med en elev.

”Jag älskar min skola!” börjar han. ”Och då ska du ändå veta att jag gjorde allt för att slippa att gå på den här skolan. Jag gick i en annan skola tidigare. Där blev jag mobbad. Jag var livrädd för att byta skola. I den gamla skolan kände jag ju till mobbarna. Jag visste hur jag skulle bete mig. Ibland kanske någon till och med hälsade. Varför skulle jag lämna ett ställe där jag visste vad som gällde för en ny skola? Börja om från början?”

Pojkens kinder glöder. Vi går förbi en fotbollsplan där ett antal barn har idrottslektion. Pojken pekar på planen.

”Titta här Monika” säger han. ”Där är min lärare. Jag älskar gympa för han ser mig, han låter mig vara med på mina villkor. Jag älskar matte, svenska… ja allt!”

Pojken berättar sedan om sina handikapp. Det är inte bara ögonen han har problem med. Det är mycket annat, bl.a. dyslexi. Jag tänker när jag ser på honom att det är orättvist att en så ung person ska ha drabbats av så mycket. Men pojken strålar. Han är nöjd med livet och sin skola.

På vår rundtur får jag veta hur skolan anpassat sig efter honom och sett hans möjligheter. Han visar t.ex. hur man märkt upp skolgården så han ska slippa gå in i vassa hörn. Alla elever får jobba efter sina villkor. Tidigare har vi förevisats hur klassrummen utformats för att passa eleverna; de har inte traditionella klassrum utan de ser mer ut som små kontorslandskap med egna bås. Eleverna har lärt sig självskatta sina kunskaper och när de lämnar klassrummen visualiserar de hur mycket de förstått av undervisningen genom att sätta upp lappar på klassrumsdörren. Skolan har gjort ett fint leanarbete där principen respekt för människan är tydligt i allt.

När eleverna lämnar klassrummet visualiserar de hur väl de förstått undervisningen. Har de förstått så bra att de kan hjälpa andra sätter de grönt och gult står för att de tror de förstår själva men behöver träna.

Det är en omtumlande promenad. Jag är tacksam över att få ha upplevt den och fått höra pojkens historia. När vi skiljs åt säger han

”Jag lär mig så mycket på den här skolan! Men det bästa av allt är att den också fått min familj att må bättre. Mina föräldrar ser att jag trivs och oroar sig inte. Det betyder mycket för mig”.