I torsdags berättade Ekot om slöserier i vården; att en av tjugo planerade operationer ställs in med mycket kort varsel på en stor del av landets sjukhus. Ibland ställs operationerna in väldigt sent, berättade Ekot. En  patient som redan fått operationskläder på sig  när hon fick beskedet att operationen ställdes in var exemplet.

När jag hörde inslaget fördes jag tillbaka till mitt högstadie-jag. Vid den tiden hade jag en konstig knäsjukdom med brosk i knäna. Det gjorde ont att röra sig. Efter många utredningar kom man fram till att jag skulle opereras och en dag bestämdes. Den dagen råkade krocka med visningen av en skolpjäs. Jag var med i en dramagrupp som skulle ha en uppvisning vid ett enda tillfälle, för deltagarna var det en rätt stor sak. Vi hade tränat en hel termin så det var ju inte särskilt roligt att berätta för de andra om operationen. Då det var för sent att hitta en ersättare bestämde gruppen sig för att ställa in visningen. Själv tappade jag energi och slutade i gruppen.

Och vad hände med operationen? Jag och mina föräldrar tillbringade en dag på sjukhuset och massa förberedelser gjordes. När det närmade sig ingreppet fick föräldrarna besked att man inte längre var säker på att operation var den bästa lösningen – och operationen ställdes in. Det blev alltså varken skolpjäs eller knäoperation, det blev ingenting.

Fia med knuff – en effektivitetsparadox

I Ekots rapportering  reflekterar överläkaren Gunnar Enlund över siffrorna:

Orsakerna bakom de strukna operationerna är bland annat att patienten inte är klar för operation, att tidsplanen spricker eller att en akut operation går före. Men Gunnar Enlund menar att det inte får vara någon ursäkt.

– Orsaken att en akut operation prioriteras, det beror ju delvis på att man inte tittat på sin statistik, säger han.

Vet man att 33 procent av patienterna varje vecka är akuta, och man inte lämnar utrymme för det, tre av tio operationssalar, ja, då blir det ju trångt, förklarar Gunnar Enlund.

– Då blir följden Fia med knuff. Då knuffar de akuta operationerna ut de planerade, säger han.

Ekot redovisar också hur man räknat kostnaderna. En inställd operation leder till följande direkta effekter enligt den uppställningen Ekot gjort:

Intressant granskning av Ekot!

• Patientersättning på 1 500-2 000 kr utgår om patienten inte själv förorsakat att operationen ställs in
• En tom iordningställd operationssal kostar 12 000 kr i timmen
• En vårdplats kostar 5 000 kr per dygn (ofta behöver man vara inskriven ett dygn i förväg).

Till det kan man, tänker jag, lägga längre köer. De flesta operationer lär ju inte vara som min knäoperation, att den visade sig obehövlig. Istället innebär en inställd operation att man måste hitta en ny tid för patienterna. Det innebär förstås extra väntetid för nytillkomna patienter. Dessutom lär inställda operationer trigga en hel del onödigt administrativt arbete med nya kallelser etc. Och lång väntetid på operationer genererar säkerligen telefonsamtal. Alla dessa arbetsuppgifter innebär att personalen arbetar med onödig efterfråga (”failure demand”) istället för det som tillför värde för kunderna. Ingen blir frisk av utökad administration av operationer!

Det kostar alltså betydande summor att driva verksamhet enligt ”Fia med knuff”. Om man vill utnyttja resurser (i det här fallet operationssalar) till max och därför belägger dem 100 procent blir man istället mindre effektiv. Om sjukhusen istället hade styrts utifrån flödeseffektivitet hade slöserierna upptäckts, eftersom det då handlar om att förstå vad som händer i flödet och åtgärda avvikelser. Jag har i ett tidigare inlägg förklarat skillnaden i strategierna – resurseffektivitet respektive flödeseffektivitet – för den som är intresserad att sätta sig i detta mer. Niklas Modig kallar detta för effektivitetsparadoxen, vilket är ett bra uttryck.

Kostnader i hela systemet

Ekot beskriver vidare. att det finns kostnader som inte är lika lätta att uppskatta:

• Patientens och samhällets kostnader? Vad får det för betydelse för arbetsgivare, släktingar som tagit ledig etc.?
• Medicinska konsekvenser? Vad innebär det att behöva vänta, blir de medicinska problemen värre?

Det här visar vikten på att anlägga systemsynsätt, vilket jag beskrivit i flera tidigare inlägg.

Lär av bra exempel!

När vi började arbeta lean pratade vi med läkare för att få förståelse för arbetsättet. En av dem berättade varför han, som varit skeptisk först, nu trodde på arbetssättet. Man hade hittat ett sätt att komma till rätta med problemet kring spruckna tidsplaner.

”Vår tanke var att få ut två operationer per dag, men det misslyckades ofta tidigare. Vi gjorde en värdeflödeskartläggning över operationerna”, sa han. ”Och vet ni vad det visade? Vi såg att anledningen till att vi ofta missade den andra operationen var att en sjuksköterska hade dubbla arbetsuppgifter – hon skulle se till att patienten skjutsades ut ur salen samtidigt som hon skulle förbereda nästa operation. När vi såg detta sa en läkare att `är det så det är kan väl vi göra det momentet, det tar ju bara någon minut till´. Man gjorde den ändringen. Och det intressanta är att nu hinner vi utan problem med två per dag utan att jobba över och det är mindre stressigt”.

Det räcker alltså inte att bara titta på statistik för att åtgärda problem. Bättre är att involvera personalen att titta på flödet i arbetsuppgifterna, visualisera avvikelser och hitta nya bättre sätt att arbeta. Att välja det arbetssättet är ytterst en styrningsfråga.

Ekot gjorde en viktig rapportering. Jag hoppas den leder till att man tar tag i rotorsaken, att man ser över hur verksamheten styrs.